Josefin & Elin

Såhär klockan tio i tolv på en söndagskväll ska jag villigt erkänna att jag inte direkt är pigg som en lärka. Gårdagen var fylld av trevliga saker såsom en halv kräftskiva hos Emilia och ett misslyckat försök till efterfest. Slutresultatet blev totalt sett snäppet över medel. Den stora frågan är dock: VARFÖR lär man sig ALDRIG att det ALLTID blir sämre när man drar sig mot stadskärnan? En fråga utan vettigt svar, verkar det som.

Hur som helst! Trots den sena timmen är min avsikt med detta inlägg att presentera Elin för er.
Det första vi kan nämna om denna söta tös, är att hon tidvis kan vara aningen disträ (på ett poitivt sätt, såklart!). Nästan lite dryg, kan tyckas, men jag skulle vilja påstå att detta bara gäller när hon är trött eller när promillehalten är på en lagom nivå. Hon är dessutom den enda jag vet som lyckas somna när man tittar på Sunes jul. Ett mysterium, om ni frågar mig!
En annan fin egenskap Elin besitter är att hon är något av en mångsidig groupie. Detta grundar jag dels på att hon började gråta när hon för ett par år sedan trodde att hon såg Big Brother-Klas, och dels på... ja, låt oss nöja oss med att säga vissa händeler på torgfesten som hade med vissa You Tube-klipp att göra.
Vidare kan är hon så konservativ, att man skulle kunna tro att hon är moderat (vilket jag för allt i världen hoppas inte stämmer). Saker som skogsvandring och friluftsliv i allmänhet intresserar henne dessutom, vilket om du frågar mig är vansinne. Fästingar och skit till förbannelse är inte min grej.
När Elin inte är ute i skogen och samlar på dig borelia roar hon sig gärna med att titta på Bert. Åke är hennes stora kärlek och frasen "Tjena tjena, mittbena" är vardagsmat för hennes omgivning. Hon är också överjävlig på Donkey Kong och jag skulle tro att hon är väldigt pepp om någon av er oerthört många läsare skulle vilja utmana henne.
När det gäller musiksmak är Elin nästan oslagbar. Den skillnad mellan mig och henne som kan vara värd att nämna, är möjligtvis valet mellan Sveriges låttextkungar Winnerbäck och Håkan Hellström. Medan Elin drar på Daugava och kan vartenda ord i låtarna, sjunger jag hellre med till Försent för Edelweiss. 
När jag ändå är inne på musik, passar det ju att nämna att om man har tur, kan man få höra Elin spela gitarr. Hennes repertoar är förvisso stor, men jag vill ändå påstå att höjdpunkten är när hon vågar sig på en Sven Ingvars-dänga, alernativt den ack så populära Don't Look Back In Anger.
I grund och botten är nog jag och Elin gött lika.  Inte så konstigt i och för sig, med tanke på att vi har hängt ihop sedan vi träffades på vår vän Josefines storebrors fyraårskalas någon gång under hösten 1992 (om jag inte fattat saker och ting fel). Vi har en förkärlek för allt som är brittiskt (tänk öl och fotboll på en pub i London, för att senare dra vidare till ett trevligt litet indiehak med livemusik), vi älskar fin musik (gärna med Pete Doherty eller Joe Strummer i spetsen) och kommer på torsdag att bli naturnördar på Herrgårn. Bara för att nämna några saker.
Sammanfattningsvis kan jag ju bara säga att Elin är den mest fantastiska människa ni någonsin kommer att träffa.
Men ärligt talat. Jag tror inte att det var varken våra likheter eller Elins mer eller mindre underbara egenskaper som förde oss samman på riktigt. Det var säkerligen Elins mammas spaghettilåda och min mammas pannkakor som fixade det.

/Josefin