Härliga tider!
Tja!
Som ni alla är väl medvetna om är det idag den stora, efterlängtade dagen för alla säfflebor: MARTEN! Precis som för många andra är det festligheter som gäller dagen till ära. Dock är vi väl medveta om att dagen med stort D är imorgon, eftersom det är då de rutinerade är ute och roar sig. Till den kategorin vill givetvis även vi räkna oss!
Hur som helst. Vi har såklart kirrat festlooken från topp till tå och med lite hjälp av varandra och Brunettbella tror vi som att vi som vanligt är snyggast i stan (Brunettbella inräknad)! Vi har övervägt att inleda kvällen med ett parti ölkubb, men bestämde oss för att fika hos en tillfälligt handikappad Ann istället. Sedan bär det vidare till någon form av festboning av ännu okänt slag. Vi ses i dimman!
/Elin och Josefin (och Brunettbella)
Som ni alla är väl medvetna om är det idag den stora, efterlängtade dagen för alla säfflebor: MARTEN! Precis som för många andra är det festligheter som gäller dagen till ära. Dock är vi väl medveta om att dagen med stort D är imorgon, eftersom det är då de rutinerade är ute och roar sig. Till den kategorin vill givetvis även vi räkna oss!
Hur som helst. Vi har såklart kirrat festlooken från topp till tå och med lite hjälp av varandra och Brunettbella tror vi som att vi som vanligt är snyggast i stan (Brunettbella inräknad)! Vi har övervägt att inleda kvällen med ett parti ölkubb, men bestämde oss för att fika hos en tillfälligt handikappad Ann istället. Sedan bär det vidare till någon form av festboning av ännu okänt slag. Vi ses i dimman!
/Elin och Josefin (och Brunettbella)
Torsdag- en underbar dag
Hallojan
Ja idag var det min tur (igen) att få punka på cykleln. Jävligt typiskt en dag som denna. Jag upptäckte detta när jag satte mig på cykeln och skulle trampa hemåt med mina två vänner Josefin och Brunettbella. Humöret i sällskapet var på topp just för att vi är lediga imorgon, därför kom fredagshumöret redan idag, dubblet så glatt. Till saken. Jag blev frustrerad men höll humöret uppe tillräckligt mycket för att inte bli rosenrasande över detta. Det blir jag inte heller, jag säger till mina vänner att jag går hem med cykelfan och dom får cykla hem. De går med på detta och jag börjar trava hemåt ensam genom stan. Det kändes rätt jävligt faktiskt men efter regn kommer solsken. Det var nämligen då det hände. En liten händelse som jag spelade upp i mittt huvud hela vägen hem.
Jag skulle precis gå över bron och jag gcik förbi en liten tant. Solen sken och vattnet glittrade. En liten pojke kommer gåendes mot mig. Han är cirka 10 meter bort. Pojken har en ryggsäck på ryggen som förmodligen väger mer än hans kroppsvikt gånger 3. Han går lite framåtlutad för att inte trilla baklänges pågrund av sin stora ryggsäck. I handen har han en brun keps som han går och svänger med. Han är nog med i scouterna och på läpparna har han ett enormt leende. Jag är nu mittemellan tanten som jag gick förbi och pojken som kommer mot mig. Det är då det händer. Pojken ropar glatt, högt och väldigt entusiastiskt "Hej Mormor!"
Då ville jag inget hellre än att vara denne lille pöjk, eller kanske mormorn? Jag vet inte, någon av dom iallafall.
Okej nog om det. En sak till jag undrar över. På bilden idag hade vi en liten diskussion med Per-Anders om den där killen i Finland som sköt elever på hans skola. Per-Anders kom fram till en fråga; "Tror ni man blir påverkad av data- eller tvspel där man till exempel går in i ett rum och skjuter alla därinne?" Jag och Jossa resonerade tillsammans och kom fram till att det beror nog på individen. Mycket klyftigt av oss. Jag kom på en annan sak just då, när jag satt och målade bananerna på mitt papper gula. Har jag fått min kärlek till frukten banan av att jag har spelat Donkey Kong? Jag är ju som vi har nämnt innan, bäst i världen på Donkey Kong och jag kanske har blivit påverkad av detta?
Det ska jag ta upp med Per-Anders nästa torsdag.
Till helgen är det marten och jag känner på mig att det kommer bli mycket updateringar, håll koll! Kanske slänger in ett inlägg redan ikväll. Jag, Josefin och Brunettbella ska baka.
/Elin
Ja idag var det min tur (igen) att få punka på cykleln. Jävligt typiskt en dag som denna. Jag upptäckte detta när jag satte mig på cykeln och skulle trampa hemåt med mina två vänner Josefin och Brunettbella. Humöret i sällskapet var på topp just för att vi är lediga imorgon, därför kom fredagshumöret redan idag, dubblet så glatt. Till saken. Jag blev frustrerad men höll humöret uppe tillräckligt mycket för att inte bli rosenrasande över detta. Det blir jag inte heller, jag säger till mina vänner att jag går hem med cykelfan och dom får cykla hem. De går med på detta och jag börjar trava hemåt ensam genom stan. Det kändes rätt jävligt faktiskt men efter regn kommer solsken. Det var nämligen då det hände. En liten händelse som jag spelade upp i mittt huvud hela vägen hem.
Jag skulle precis gå över bron och jag gcik förbi en liten tant. Solen sken och vattnet glittrade. En liten pojke kommer gåendes mot mig. Han är cirka 10 meter bort. Pojken har en ryggsäck på ryggen som förmodligen väger mer än hans kroppsvikt gånger 3. Han går lite framåtlutad för att inte trilla baklänges pågrund av sin stora ryggsäck. I handen har han en brun keps som han går och svänger med. Han är nog med i scouterna och på läpparna har han ett enormt leende. Jag är nu mittemellan tanten som jag gick förbi och pojken som kommer mot mig. Det är då det händer. Pojken ropar glatt, högt och väldigt entusiastiskt "Hej Mormor!"
Då ville jag inget hellre än att vara denne lille pöjk, eller kanske mormorn? Jag vet inte, någon av dom iallafall.
Okej nog om det. En sak till jag undrar över. På bilden idag hade vi en liten diskussion med Per-Anders om den där killen i Finland som sköt elever på hans skola. Per-Anders kom fram till en fråga; "Tror ni man blir påverkad av data- eller tvspel där man till exempel går in i ett rum och skjuter alla därinne?" Jag och Jossa resonerade tillsammans och kom fram till att det beror nog på individen. Mycket klyftigt av oss. Jag kom på en annan sak just då, när jag satt och målade bananerna på mitt papper gula. Har jag fått min kärlek till frukten banan av att jag har spelat Donkey Kong? Jag är ju som vi har nämnt innan, bäst i världen på Donkey Kong och jag kanske har blivit påverkad av detta?
Det ska jag ta upp med Per-Anders nästa torsdag.
Till helgen är det marten och jag känner på mig att det kommer bli mycket updateringar, håll koll! Kanske slänger in ett inlägg redan ikväll. Jag, Josefin och Brunettbella ska baka.
/Elin
Domedagsblicken
Imorse traskade jag som vanligt upp för trappan med trötta steg runt halv sju-snåret. De vanliga runtinerna, bestående av en oerhört fiberrik och nyttig frukost, ofantligt proffesionell sminkning, ett noga övervägande av vilka kläder jag ska dra på mig dagen till ära (ha-ha) och till sist tandborstning, utfördes på ett så effektivt sätt som möjligt. Klockan tjugo i åtta slängde jag ihop alla helvetiskt tunga böcker i väskan i smärre panik, då detta var tiden då jag skulle bli hämtad av Körres och hennes mor. Trodde jag.
Klockan blir över 20 i. Jag börjar slappna av en smula och slår mig ned vid vardagsrumsbordet där man har en magnifik utsikt över vägen utanför, för att invänta skjutsen.
Klockan blir kvart i. Jag går till köket, hämtar dagens tidning i köket, slår mig ned ytterligare en gång och börjar så sakteliga ögna igenom den.
Klockan blir 10 i. Jag börjar svära för mig själv när jag inser att jag hade kunnat hinna se nästan ett halvt se ett halvt Scrubs-avsnitt på denna spillda tid.
Klockan blir 5 i. Jag börjar ana ugglor i mossen. Slår en pling till Körre. När hon låter tämligen nyvaken inser jag att idag blir det inte tal om att komma till skolan i tid. Icke.
Klockan 10 över åtta stiger jag och Elin, efter många om och men, in i klassrum 204. Och där möts vi av den:
Tords obarmhärtiga domedagsblick.
För er som inte upplevt denna kan vi ju bara säga att den inte direkt är en fröjd att utsättas för. Hur som helst går det ju att trösta sig med att aggressionerna denna blick uttrycker inte är alltför långvariga, och Tord var snart sitt vanliga muntra jag igen. Tur var väl det, eftersom en måttligt grinig lärare inte är särskilt fördelaktigt för en elev som inte fattar fysikens lagar för fem öre.
Nej hörrni, nu lägger jag ner det här för att istället plugga inför torsdagens fysikprov som halva klassen kommer få IG på. Känns kul.
/Josefin
Klockan blir över 20 i. Jag börjar slappna av en smula och slår mig ned vid vardagsrumsbordet där man har en magnifik utsikt över vägen utanför, för att invänta skjutsen.
Klockan blir kvart i. Jag går till köket, hämtar dagens tidning i köket, slår mig ned ytterligare en gång och börjar så sakteliga ögna igenom den.
Klockan blir 10 i. Jag börjar svära för mig själv när jag inser att jag hade kunnat hinna se nästan ett halvt se ett halvt Scrubs-avsnitt på denna spillda tid.
Klockan blir 5 i. Jag börjar ana ugglor i mossen. Slår en pling till Körre. När hon låter tämligen nyvaken inser jag att idag blir det inte tal om att komma till skolan i tid. Icke.
Klockan 10 över åtta stiger jag och Elin, efter många om och men, in i klassrum 204. Och där möts vi av den:
Tords obarmhärtiga domedagsblick.
För er som inte upplevt denna kan vi ju bara säga att den inte direkt är en fröjd att utsättas för. Hur som helst går det ju att trösta sig med att aggressionerna denna blick uttrycker inte är alltför långvariga, och Tord var snart sitt vanliga muntra jag igen. Tur var väl det, eftersom en måttligt grinig lärare inte är särskilt fördelaktigt för en elev som inte fattar fysikens lagar för fem öre.
Nej hörrni, nu lägger jag ner det här för att istället plugga inför torsdagens fysikprov som halva klassen kommer få IG på. Känns kul.
/Josefin
Fredagsfika med Brunettbella
Tjenart!
Här sitter jag och Brunettbella och lyssnar på musik med sväng. Kladdkakan steker i ugnen och Josefin är på ingång. Enligt henne skulle det ta cirka tio minuter, eftersom vi ringde för en kvart sedan kan man ju undra var hon har tagit vägen. Josefin fick inte vara närvarande under baket. Jag och Brunettbella är ju som sagt bäst på att baka kladdkaka och med den titeln kan man ju inte slänga recept runt sig.
Idag är det som alla vet fredag. Detta märktes tyvärr inte på hemvägen. Josefin var inte på fredagshumör som vi annars är..men fikan kommer höja humöret!
/Elin och Brunettbella
Här sitter jag och Brunettbella och lyssnar på musik med sväng. Kladdkakan steker i ugnen och Josefin är på ingång. Enligt henne skulle det ta cirka tio minuter, eftersom vi ringde för en kvart sedan kan man ju undra var hon har tagit vägen. Josefin fick inte vara närvarande under baket. Jag och Brunettbella är ju som sagt bäst på att baka kladdkaka och med den titeln kan man ju inte slänga recept runt sig.
Idag är det som alla vet fredag. Detta märktes tyvärr inte på hemvägen. Josefin var inte på fredagshumör som vi annars är..men fikan kommer höja humöret!
/Elin och Brunettbella
Brunettbella gästbloggar
Ja. Eftersom mina två bloggvänner inte har presenterat mig, är väl det något som jag får göra själv. Jag skulle nog förklara mig som ganska lik både Josefin och Elin (som är lika varandra). Vi har samma humor, och.... ja, jag tror nog att det var allt jag kom på just för tillfället, men ni vet; humor är allt. Jag sitter mer än gärna med dessa två rosenrara flickor och fikar med min och Elins kladdkaka (som förövrigt är helt magnificent), dricka till mig och Elin och kaffe till den lite mer mogna och vuxna Josefin. Till detta slevar vi skvaller, ett intressant nöje, skulle jag nog vilja säga. Jag är nog den sista delen i vår trio, en trio som funnits väldigt länge. Iallafall sen vi var fem, vilket är väldigt länge. Detta kan resultera i att vissa stunder inte är så ljusa som andra. Ett exempel på just en sån stund som inte var en av våra ljusaste var när Josefin kom sent från spanskan och skulle lägga in sina böcker i sitt skåp, något Elin redan gjort. Och eftersom vissa situationer är ganska svåra att förklara ska jag försöka göra det bästa utav det.
Josefin kommer ner ifrån spanskan och svänger lite på kroppen och öppnar munnen när hon får syn på mig och Elin:
- Vänta, jag ska bara lägga in mina böcker.
Jag och Elin ville hem och var inställda på att få gå och utbrister därför:
- Åhhhh!
Josefin är trött efter spanskan och blir därför automatiskt trött på oss och säger därför:
- Men vad faaaaaan, jag..... Med ilskan i rösten.
Elin svänger lite med väskan och säger därefter lite nonchalant:
- Men Jossa, bli inte så sur! Vi säger alltid såhär till varandra.
Ja, det var nog allt för den här gången. Ta hand om er!
/ Brunettbella
Josefin kommer ner ifrån spanskan och svänger lite på kroppen och öppnar munnen när hon får syn på mig och Elin:
- Vänta, jag ska bara lägga in mina böcker.
Jag och Elin ville hem och var inställda på att få gå och utbrister därför:
- Åhhhh!
Josefin är trött efter spanskan och blir därför automatiskt trött på oss och säger därför:
- Men vad faaaaaan, jag..... Med ilskan i rösten.
Elin svänger lite med väskan och säger därefter lite nonchalant:
- Men Jossa, bli inte så sur! Vi säger alltid såhär till varandra.
Ja, det var nog allt för den här gången. Ta hand om er!
/ Brunettbella
Gårdagen
Ja våra inlägg igår var väl inte de bästa vi skrivit men de är väl ganska charmiga? Jag ska i detta inlägg berätta lite om gårkvällen. Först gick jag , Josefin, Brunettbella, Bea och Molliböll till Harrys här i stan, där spenderades några timmar. Sedan hörde vi ryktas om partaj hos den härlige Gambring, och partypinglor som vi är var vi såklart på. Vi traskade dit och Jakob var nysnaggad och den killen kan sina låttexter vill jag lova! Det blev en hel del dans och sång men mestadels av kvällen pågick en diskussion om vilket lag i stan som är bäst, SK Sifhälla och Säffle FF. Det var delade åskiter angående detta. Det blir upp till bevis på derbyt som närmar sig. Där kommer vi såklart vara, tillsammans med resten av Säffles befolkning. Jag har lovat att jag är tjejen som ska stå mittemellan FFs och Sifhällas bås, med ett rött och ett grönt band i håret och en FF-körv och fanta i handen, vi får väl se hur det blir med den saken.
En del roliga hädelser utspelade sig igår också, en höjdpunkt för kvällen var när vi fick lyssna på den alldeles fantastiska "Mannen med stil" av och med Jakob Gambring, vem annars?
En annan rolig sak som hände var när jag och Brunettbella skulle bege oss hemåt och gick in i vardagsrummet för att säga tack och hej. Där finner vi Davidpratar i en fotölj och en kille och Josefin ståendes och pratar med honom. Jag och Brunettbella kommer in i konversationen snabbt och alla står efter ett tag i en ring runt Davidpratar. Brunettbella slänger ur sig en kommentar som "Du sitter där i mitten och vi står i en ring runt dig som att du är nåt jävla helgon!" varpå Davidpratar säger "Ja, jag känner mig fan som Gambi!"
Trevlig kväll.
/Elin
En del roliga hädelser utspelade sig igår också, en höjdpunkt för kvällen var när vi fick lyssna på den alldeles fantastiska "Mannen med stil" av och med Jakob Gambring, vem annars?
En annan rolig sak som hände var när jag och Brunettbella skulle bege oss hemåt och gick in i vardagsrummet för att säga tack och hej. Där finner vi Davidpratar i en fotölj och en kille och Josefin ståendes och pratar med honom. Jag och Brunettbella kommer in i konversationen snabbt och alla står efter ett tag i en ring runt Davidpratar. Brunettbella slänger ur sig en kommentar som "Du sitter där i mitten och vi står i en ring runt dig som att du är nåt jävla helgon!" varpå Davidpratar säger "Ja, jag känner mig fan som Gambi!"
Trevlig kväll.
/Elin
UPPDATERING
| Nu börjar det bli ritigt svåprt att stava... det är svårt egentligerm, det tänkser a ammqan aldri9g på annars, visst? PUSS /ELIN OCH JOSEFIN!! |
Han är mannen med stil!
| JAAAH! här kommer bloggens första fylleinlägg! vi sitter hos gambring och har det allmänt trivsamt. en OCH ANNAN SVÄNGOM HAR TAGITS OCH VI dricker kvarglömd öl som vanligt. issa hälsar. ha det bra alla fulla pch nykrta! /Josefin & Elin |
Skrot som skrot!
Såhär strax efter det tredje programmet av "Vem kan slå Filip & Fredrik" har svaret på varför jag så inbitet hatar idioten till utmanare (som på något vänster lyckats halka in i programmet) uppenbarat sig:
Han ÄR ju praktiskt taget Blondinbellas skrotpojkvän. Ta mig fan.
Skrothåkan och Skrotblondinpojke? Skrotblondinpojke och Skrothåkan?
Trots bilder av tämligen dålig kvalitet är ju likheten slående! Titta på blicken. Det är den som gör det. Sådär stockholmsbratigt nedvärderande. "Här står jag och syns", tänker de. "Här står jag och är bättre än du."
Fy fan, alltså. Jag får rysningar av obehag av dessa två människor. Det är tur att vi har Filip & Fredrik.
/Josefin
Han ÄR ju praktiskt taget Blondinbellas skrotpojkvän. Ta mig fan.
Skrothåkan och Skrotblondinpojke? Skrotblondinpojke och Skrothåkan?
Trots bilder av tämligen dålig kvalitet är ju likheten slående! Titta på blicken. Det är den som gör det. Sådär stockholmsbratigt nedvärderande. "Här står jag och syns", tänker de. "Här står jag och är bättre än du."
Fy fan, alltså. Jag får rysningar av obehag av dessa två människor. Det är tur att vi har Filip & Fredrik.
/Josefin
Positiviteten är vad som gör den här bloggen till vad den är.
Jaha, då var vi här igen då. Terminens första jävla word-dokument där någon form av uppsats ska knappras ner är öppnat och jag är givetvis lika motiverad som vanligt! Det känns ju så kul när jag nu, för femte gången på en halvtimme skulle jag kunna gissa mig till, tryckt upp ett nytt internetfönster och börjat greja med annat.
MEN! Det blir ju synnerligen trivsamt för er med ett nytt inlägg istället, och faktum är att jag och Elin alltid sätter våra läsare i första rummet. Som man säger.
Som ni kanske förstått har både jag och Elin (tillsammans med vår käre Molle och Lellknörr, bland andra) givit oss in på det här med att läsa natur. Det roliga och ironiska i detta är att det skulle vara olidligt intressant att ha räknat alla de konversationer som innehållit fraserna "Om jag inte fattar ett skit av förtsa kapitlet i matte A, hur fan ska jag då fixa matte D?", "VARFÖR valde jag den här jävla linjen?! Jag är ju fan inte ens bra på matte! Eller fysik!" och "Jag är så jävla arg på mamma och pappa för att de inte hindrade mig! De borde ju veta att jag inte skulle klara det!".
Fast hur lite vi än fattar har vi ju det trots allt ganska trivsamt, allt som oftast. Bland annat har vi sedan första dagen roat oss med att skriva upp diverse trevliga citat som både vi själva, klasskamrater och lärare bränt av. Dagen till ära tänkte jag dela med mig av ett urval av dessa! (Och det interna får ni stå ut med)
- Åh, varför kan dom inte hänga upp en tistel på skolan?!
Molle är sugen på lite kärlek men har inte riktigt begreppen klara för sig. Smart tjej får vi säga!
- On Wednesday, 12:30, you have to be undressed."
En smått förvirrad idrottslärare försöker förklara för två icke-svenskatalande tjejer att de ska vara ombytta på nästa lektion. Lyckades väl sådär.
- Ni ser ju att de andra två linjerna var helt fel. MISSFOSTER inom fysikvärlden.
Börjar vi ana lite naturhumor, månne?
Elin: - Aja, men då får vi väl tänka själva då.
Molle: - Jaja...
Josefin (eller jag): - Ja, det lär ju hända.
Kenneth har precis förklarat att vi får jobba på själva nästa lektion, eftersom han ska vara borta. Och vi är positiva till detta!
- Jag var tvingad att spela mandolin i två år... Det var taruma det!
Kenneth glider en smula från ämnet när han egentligen skulle prata om Antikens filosofer.
Och så får ni ha det bra så länge!
/Josefin
MEN! Det blir ju synnerligen trivsamt för er med ett nytt inlägg istället, och faktum är att jag och Elin alltid sätter våra läsare i första rummet. Som man säger.
Som ni kanske förstått har både jag och Elin (tillsammans med vår käre Molle och Lellknörr, bland andra) givit oss in på det här med att läsa natur. Det roliga och ironiska i detta är att det skulle vara olidligt intressant att ha räknat alla de konversationer som innehållit fraserna "Om jag inte fattar ett skit av förtsa kapitlet i matte A, hur fan ska jag då fixa matte D?", "VARFÖR valde jag den här jävla linjen?! Jag är ju fan inte ens bra på matte! Eller fysik!" och "Jag är så jävla arg på mamma och pappa för att de inte hindrade mig! De borde ju veta att jag inte skulle klara det!".
Fast hur lite vi än fattar har vi ju det trots allt ganska trivsamt, allt som oftast. Bland annat har vi sedan första dagen roat oss med att skriva upp diverse trevliga citat som både vi själva, klasskamrater och lärare bränt av. Dagen till ära tänkte jag dela med mig av ett urval av dessa! (Och det interna får ni stå ut med)
- Åh, varför kan dom inte hänga upp en tistel på skolan?!
Molle är sugen på lite kärlek men har inte riktigt begreppen klara för sig. Smart tjej får vi säga!
- On Wednesday, 12:30, you have to be undressed."
En smått förvirrad idrottslärare försöker förklara för två icke-svenskatalande tjejer att de ska vara ombytta på nästa lektion. Lyckades väl sådär.
- Ni ser ju att de andra två linjerna var helt fel. MISSFOSTER inom fysikvärlden.
Börjar vi ana lite naturhumor, månne?
Elin: - Aja, men då får vi väl tänka själva då.
Molle: - Jaja...
Josefin (eller jag): - Ja, det lär ju hända.
Kenneth har precis förklarat att vi får jobba på själva nästa lektion, eftersom han ska vara borta. Och vi är positiva till detta!
- Jag var tvingad att spela mandolin i två år... Det var taruma det!
Kenneth glider en smula från ämnet när han egentligen skulle prata om Antikens filosofer.
Och så får ni ha det bra så länge!
/Josefin
Vi är så glada idag
Hej pojkar och flickor
Idag är inte en av mina glansdagar, om man säger så. Jag är extremt förkyld. Jag gissar att jag har nyst runt 300 gånger idag, jag låter som en jävla kråka när jag pratar och jag känner mig allmänt sleten. Nog om det!
Idag är det våran kära vän, Mollibölls, födelsedag. När vi cyklade den långa och plågsamma vägen till skolan imorse hade vi givetvis henne i tankarna. Vi tänkte ut bästa sättet att hylla Molliböll på hennes stora dag. Vi gjorde ett sångprogram som skulle få vilken körledare som helst att börja gråta. Vi sjöng inte en, inte två och inte tre födelsedagssånger för Molliböll, vi sjöng fem! På raken, bara sådär. Utan att stanna. Hon blev minst sagt tagen av detta och berättade efteråt att det kändes "här inne". Alla nöjda och glada!
Vidare, Jossa vägrade att ta upp vad som händer på skolfronten, pågrund av risken att falla in i depression. Jag, som förmodligen har snäppet starkare psyke klarar av att skriva ett stycke om skolhelvetet. Jag ska dra historien om när vi fick våra miniräknare förra veckan.
En man kom in på våran mattelektion och ställde en stor kartong innehållande våra räknare på bordet. Då gällde det att bilda kö och få sin miniräknare. När det äntligen var min tur var jag oerhört exalterad. Man fick inte bara den otroliga miniräknaren utan till detta fick man också två små instruktionsböcker och två sladdar. Och herregud vad vi blev tagna när vi fick se att denna lilla maskin hade runt 100 knappar och att det gick att lägga in snake på den. Vilka funktioner! Detta gjorde att hela klassen blev som barn på julafton. Alla satt och knappade på sina miniräknare, döpte dem (kanske bara var vi som gjorde det?) och lyssnade ivrigt på Tord som förklarade hur man ritar diagram på denna manick. Alla var överförtjusta. Viklen glädje det låg i luften. Tänka sig att man kunde bli så lycklig av en miniräknare. Vi kanske hör hemma på natur ändå?
/Elin
Idag är inte en av mina glansdagar, om man säger så. Jag är extremt förkyld. Jag gissar att jag har nyst runt 300 gånger idag, jag låter som en jävla kråka när jag pratar och jag känner mig allmänt sleten. Nog om det!
Idag är det våran kära vän, Mollibölls, födelsedag. När vi cyklade den långa och plågsamma vägen till skolan imorse hade vi givetvis henne i tankarna. Vi tänkte ut bästa sättet att hylla Molliböll på hennes stora dag. Vi gjorde ett sångprogram som skulle få vilken körledare som helst att börja gråta. Vi sjöng inte en, inte två och inte tre födelsedagssånger för Molliböll, vi sjöng fem! På raken, bara sådär. Utan att stanna. Hon blev minst sagt tagen av detta och berättade efteråt att det kändes "här inne". Alla nöjda och glada!
Vidare, Jossa vägrade att ta upp vad som händer på skolfronten, pågrund av risken att falla in i depression. Jag, som förmodligen har snäppet starkare psyke klarar av att skriva ett stycke om skolhelvetet. Jag ska dra historien om när vi fick våra miniräknare förra veckan.
En man kom in på våran mattelektion och ställde en stor kartong innehållande våra räknare på bordet. Då gällde det att bilda kö och få sin miniräknare. När det äntligen var min tur var jag oerhört exalterad. Man fick inte bara den otroliga miniräknaren utan till detta fick man också två små instruktionsböcker och två sladdar. Och herregud vad vi blev tagna när vi fick se att denna lilla maskin hade runt 100 knappar och att det gick att lägga in snake på den. Vilka funktioner! Detta gjorde att hela klassen blev som barn på julafton. Alla satt och knappade på sina miniräknare, döpte dem (kanske bara var vi som gjorde det?) och lyssnade ivrigt på Tord som förklarade hur man ritar diagram på denna manick. Alla var överförtjusta. Viklen glädje det låg i luften. Tänka sig att man kunde bli så lycklig av en miniräknare. Vi kanske hör hemma på natur ändå?
/Elin
