Dagens stora händelse
Hallå där ute i stugorna!
Vad ska jag skriva om idag? Min kärlek till bananer? Min kärlek till Sven-Ingvars? Att det är fredag imorgon? Dagens få händelser? Eller kanske vad jag har ätit idag?
Okej, jag tar och berättar om dagens händelser. Dagen började med ett matteprov. Sedan bar det av till bildsalen. Där skulle det göras gipsmaskar av elevernas ansikten (!).
Per-Anders visade på Björnpaj hur man skulle gå till väga. Efter den spännande genomgången var alla enade om att vi inte ville göra detta. Någon bad om att få gjuta sin hand i gips istället och någon var visst lite förkyld idag. Jossa verkade dock vara en av de få som ville göra detta. Det var ju bra. Men till saken hör att man jobbade i par, och vem tror ni jag var med? Jo allas våran Josefin såklart. Detta var för mig lite knivigt eftesom Josefin har en vilja av stål och jag hörde till dem som föreslog att gjuta av händerna kanske är en bra idé.
Efter mycket om och men blev det ändå jag som stog med vaselintuben i handen för att skydda mina ögonbryn från att åka med masken när den skulle tas av.
Jag lade mig på bordet och Josefin började lägga på gipsplattorna. Det var i början inte så farligt. Sedan kom rastlösheten, jag fick ju inga nya intryck alls. Jag kunde inte se något och jag kunde inte prata!
Det jag tänkte på var saker som jag varit med om som var värre än detta. Jag tänkte på när jag tog en spruta i hälen, när jag och Brunettbella såg en orm och när jag åkte fritt fall på Gröna Lund. Då kändes det mycket bättre.
När jag sedan hör att Josefin börjar skratta kunde jag inte hålla mig. Jag får panik och börjar skratta inombords. Jag vet att så länge Josefin skrattar kommer jag också göra det. Jag var tvungen att få henne att sluta. Jag lyfte upp fingern och gjorde ett läte med betoningen "Nej!" Josefin blev då tyst som en tillsagd hund men jag kom på att jag hade världens läge att göra något kul. Jag var tvungen att göra det.
Jag gjorde "funderar-posen". Jossa bröt ihop och jag var tvungen att skratta, därmed lossnade masken på sina ställen.
Den blev lyckad trots detta tror jag, jag hade gips i ögat när jag såg den så jag är inte hundra.
Nej nu ska jag börja skriva novellen i svenskan som ska vara inne imorgon, jag har inte börjat än och jag vet inte vad den ska handla om. Känns lovande!
Ha det!
/Elin
Vad ska jag skriva om idag? Min kärlek till bananer? Min kärlek till Sven-Ingvars? Att det är fredag imorgon? Dagens få händelser? Eller kanske vad jag har ätit idag?
Okej, jag tar och berättar om dagens händelser. Dagen började med ett matteprov. Sedan bar det av till bildsalen. Där skulle det göras gipsmaskar av elevernas ansikten (!).
Per-Anders visade på Björnpaj hur man skulle gå till väga. Efter den spännande genomgången var alla enade om att vi inte ville göra detta. Någon bad om att få gjuta sin hand i gips istället och någon var visst lite förkyld idag. Jossa verkade dock vara en av de få som ville göra detta. Det var ju bra. Men till saken hör att man jobbade i par, och vem tror ni jag var med? Jo allas våran Josefin såklart. Detta var för mig lite knivigt eftesom Josefin har en vilja av stål och jag hörde till dem som föreslog att gjuta av händerna kanske är en bra idé.
Efter mycket om och men blev det ändå jag som stog med vaselintuben i handen för att skydda mina ögonbryn från att åka med masken när den skulle tas av.
Jag lade mig på bordet och Josefin började lägga på gipsplattorna. Det var i början inte så farligt. Sedan kom rastlösheten, jag fick ju inga nya intryck alls. Jag kunde inte se något och jag kunde inte prata!
Det jag tänkte på var saker som jag varit med om som var värre än detta. Jag tänkte på när jag tog en spruta i hälen, när jag och Brunettbella såg en orm och när jag åkte fritt fall på Gröna Lund. Då kändes det mycket bättre.
När jag sedan hör att Josefin börjar skratta kunde jag inte hålla mig. Jag får panik och börjar skratta inombords. Jag vet att så länge Josefin skrattar kommer jag också göra det. Jag var tvungen att få henne att sluta. Jag lyfte upp fingern och gjorde ett läte med betoningen "Nej!" Josefin blev då tyst som en tillsagd hund men jag kom på att jag hade världens läge att göra något kul. Jag var tvungen att göra det.
Jag gjorde "funderar-posen". Jossa bröt ihop och jag var tvungen att skratta, därmed lossnade masken på sina ställen.
Den blev lyckad trots detta tror jag, jag hade gips i ögat när jag såg den så jag är inte hundra.
Nej nu ska jag börja skriva novellen i svenskan som ska vara inne imorgon, jag har inte börjat än och jag vet inte vad den ska handla om. Känns lovande!
Ha det!
/Elin
Kommentarer
Trackback
